Recension ”I en familj finns inga fiender”

av: Viktoria Myrén
 
Jag var på en författaruppläsning med författaren till denna bok. Orden var tunga och plågsamma men någonstans även hoppfulla. Ställde frågan om den var verklighetsbaserad men fick svaret att själva storyn inte var det även om det fanns bitar av henne i berättelsen. Det brukar ofta vara så.
Boken handlar om Marie som finner vardagen så oöverkomlig att hon är tvungen att lämna den så att hon inte gör illa sin familj, framförallt sina barn. Ilskan tar sig fram i henne och hon måste fly den för att inte slå. Hon tar ett brejk från jobb och familj och bosätter sig i en stuga ute på landsbygden.
Här får hon vara ifred, även om människor hon inte hade räknat med dyker upp, först en rödhårig vacker kvinna som kört fel och som tar en erotisk plats i Maries liv, en manlig kusin som dyker upp då och då samt Maries mamma som tränger sig på och tar upp det lilla utrymme som Marie har skapat sig.

Rädslan att säga ifrån är stark, både till sin mamma och till sina barn och jag får intrycket av att Marie kvävs i sina relationer, de tar och hon tar emot och vågar inte värja sig. När jag läser blir jag ibland frustrerad men jag kan också känna igen mig. Rädslan för vad som kommer att hända om man säger ifrån, blir vansinnigt arg finns där hela tiden och stoppar impulser. Mönster i familjen går igen och som jag uppfattat det är det ett av grundtemana i boken.

Språket är vackert och historien sorglig men samtidigt är det en modig historia som böljar fram över sidorna, det är modigt att skildra en kvinna som inte klarar av att ta hand om sina egna barn, ett av vårt samhälles stora tabun.

Ordfront förlag 2010.