Recension: Fallet Vincent Franke

av: Christoffer Carlsson
 

Mörka och dystra romaner är väl egentligen inget okänt fenomen i Sverige men romaner som påminner om noir så till den grad att man riktigt ”hör” berättarrösten i sina öron är ovanligt. Jag ser framför mig en svartvit värld där människor som har hamnat snett rör sig i ett ständigt smattrande regn och åskskurar som dundrar på i takt med berättarens dystra liv.
Vincent Franke är en ung morfinist som råkar hamna mitt i en traffickinghärva som han försöker lösa på bästa sätt under sina ständiga rus och bakrus. Genom tillbakablickar får man även träffa hans far, läkaren som fört in honom på morfinbanan i tidig ålder. Även gamla kärlekar svävar förbi och Vincent blir även kär i nutid, även om denna kärlekshistoria inte är lika övertygande som hans tidiga.
Språket är nyskapande och ofta vackert, men det tenderar till att bli alltför många metaforer och liknelser. När man har läst

”rösten är så len att jag skulle kunna vara hans husdjur”

”bilen spinner iväg som ett rovdjur”

”vitt och orört likt en oanvänd bröllopsklänning”

”len som silke och brun som guld begravt i jord”

”pannor breda som biodukar”

i var och varannan mening blir det helt enkelt för mycket. Boken skulle tjäna på att rensas från en del av dessa, de är inte dåliga, många gånger är de vackra men det blir helt enkelt för mycket av det goda. Kill your darlings!

Storyn är ganska tunn, jag hade väntat mig mer och spänningen uteblir av någon anledning. Kanske är det för att det är svårt att leva sig in i Vincents karaktär eller för att stämningen är så genomdyster att inget hopp eller några ljuspunkter finns.

Piratförlaget 2010.

Annonser