Intervju: Morgan Larsson

Morgan Larsson, programledare i P3:s radioprogram ”Christer” kommer i dagarna ut med sin debutroman, ”Radhusdisco”. Jag ringde upp honom en kall augustikväll för att höra lite om hans roman.

 

Berätta om hur du fick idén till att skriva en bok!

Jag har alltid tyckt väldigt mycket om att formulera mig i skrift och så
märkte jag hur starkt folk reagerade när jag berättade om saker som hänt
under min uppväxt. Så idén växte fram naturligt på något sätt.
För fem år sedan slog det mig hur romanen skulle kunna sluta, och genom
det visste jag snart också hur den skulle kunna börja. Så för tre år
sedan satte jag igång. Jag har skrivit på lediga stunder och älskar det.
Hade det varit onyttigt skulle jag varit missbrukare. Skrivmissbrukare.

Hur såg själva processen ut, hade du klart för dig från början hur
upplägget skulle bli?

Det är ju en historia som bygger på minnen och upplevelser, så utmaningen
låg inte i att hitta på saker utan i att formulera minnesbilderna på ett
tydligt och medryckande sätt, samt att placera dem i en ordning som
byggde upp dramatiken. Sedan har jag också lagt ner mycket arbete på att
maskera alla personer som är med, så att ingen ska gå att känna igen.

Är den helt igenom självbiografisk?

Huvudpersonen Morris är inte jag. Men det finns å andra sidan ingen annan
som är så mycket Morris som jag. 85-90% av alla händelser i boken är helt
sanna, men jag har bytt miljöer och förvrängt situationer för att, som
sagt, ingen person ska kunna knytas till händelserna och för att allt ska
passa i den dramatiska form som en bra roman kräver. Ofta har jag också
slagit ihop flera kompisar från uppväxten och gjort en person av dem. Ett
perfekt sätt att skapa tydliga, skruvade, men samtidigt realistiska
karaktärer.

Skriver du fiktiva berättelser också? Hur länge har du skrivit?

Nej, jag har inte skrivit någon fiktiv berättelse. Men kanske i
framtiden. Min fantasi är min starkaste sida. Jag har lärt mig att skriva
genom mitt arbete med Radhusdisco. Sedan får man inte underskatta radions
betydelse. Genom mitt jobb som programledare har jag tvingats att
uttrycka mig tydligt, enkelt, direkt och med känsla.

Du skriver väldigt medryckande och det händer saker hela tiden, hur har du fått till det?

Jag var väldigt mån om att varje sida skulle vara intressant, helt enkelt för att respektera läsaren. Jag vill inte ta upp dennes tid med långa transportsträckor utan ville ha lite tempo. Sedan är det också så att händelser jag skildrar under en kväll kanske i verkligheten har hänt en person under ett halvår.

Har du kontakt med några av dina gamla barndomskompisar som förekommer i
boken?

Ja, med flera stycken. Kommentarerna har varit alltifrån ”jag känner mig
hedrad” till ”se för helvete till att maskera mig ordentligt, det får
INTE komma ut att det där var jag”. Jag vill inte avslöja för mycket om vilka karaktärer som är sanna och inte, men i verkliga livet så dras många märkliga personer till mig som flugor! De personer jag träffat sedan jag blev vuxen är så märkliga att jag nästan måste hitta på saker för att det ska bli trovärdigt. Jag håller på att skissa på en uppföljare men det jag skrivit hittills är så konstigt att jag inte vet alls vart det kan ta vägen.

 När jag läste din bok så undrade jag ett tag om du var homosexuell, med skildringen av din starka känsla för din danska brevvän?

Ja, jag ville förmedla den härliga känslan man har som barn när man tycker väldigt mycket om någon utan att det har med sex att göra. Just det att man tycker om personer på ett väldigt ärligt sätt när man är liten.

Oroar du dig fortfarande lika mycket över saker och ting?

Jag fick ju ofta som barn höra att jag tänkte för mycket. Och eftersom
man inte har så mycket erfarenheter när man är liten så blir slutsatserna
ibland helt åt skogen, hur mycket man än tänker. Min oro kom nog mycket
av att jag någonstans kände det här. Kände att jag, trots att jag tänkte
så det knakade, ändå kunde göra fullständigt galna grejer. Som liten var jag ett nyckelbarn och jag brukade tänka att ”om jag nu släpper ner min nyckel i den här brunnen så kommer det att innebära en massa problem. Jag kommer att klara av det men det kommer bli lite jobbigt.”
Nu, som vuxen, har jag mer koll på saker och ting och oroar mig inte lika
mycket. Inte på samma sätt i alla fall.

Har du utvecklat din grafologiska ådra?

Tyvärr! Den är endast mycket elementär. Men en sak har dröjt kvar från
min ungdomsfascination: jag stryker fortfarande alltid under mitt namn
när jag skriver det (och den som läst boken vet varför).

Hur har omgivningen sett på ditt bokskrivande?

De har varit väldigt positiva. Har trott mycket på mig. Mer än jag gjort
själv, vilket gjort mig orolig (jag oroar mig visst fortfarande).

Berätta om kontakten med förlaget, nappade de direkt?

Ja, Piratförlaget ringde i våras och jag blev förstås skitglad. De sa att
de tyckte boken var väldigt rolig och med värme, utan att vara det på
någons bekostnad. Och då kändes det så himla rätt att de skulle ge ut
den. De hade fattat vad jag ville förmedla.

Intervju med Anette Kindahl

 Anette Kindahl debuterar idag med boken Kokongen på Albert Bonniers förlag. Jag, som verkligen gillade boken, blev nyfiken på tillkomsten av den och hur Anette jobbar.

Hur fick du idén till boken?

Anette: Jag jobbar som intendent på Norrköpings stadsmuseum och från mitt jobb fick jag inspirationen att skriva om Sarah som somnar i magasinet, precis som jag själv gjorde en gång för mer än tjugo år sedan när jag var ny på jobbet!

 Hur mycket i romanen är hämtat från verkligheten?

 Anette: En tredjedel är självupplevt, en tredjedel är bara fantasi och en tredjedel sådant jag hört. Som att Göring ska ha besökt Kolmården. Jag vet inte om det är sant men jag fantiserade fritt kring det.

 Varför kopplingen till nazityskland?

Anette: Jag gillar naturligtvis historia och är något av en andra världskrigetnörd. Tycker det är intressant att de där nazisterna en gång betraktades som människor, innan de blev monster som personifierade ondskan. Det är ofta så med historien, hur vi ser på det förflutna ändras hela tiden och det är något av ett tema i Kokongen.

 Har du skrivit mycket tidigare och hur gick det till när du blev antagen?

Anette: Kokongen är mitt första försök att skriva en roman, skickade den till åtta förlag och två var intresserade, allra mest Bonniers så det känns naturligtvis helt fantastiskt.

 Imponerande! Behövde du göra några omarbetningar innan den blev klar?

 Anette: Bonniers ville bara att jag skulle utveckla det allra sista kapitlet och det gjorde jag och det blev mycket bättre, sedan skrev vi kontrakt.

 Var skriver du som bäst? Skriver du för hand eller direkt i datorn?

Anette: Jag skriver i datorn, snabbt, några timmar på förmiddagen, sedan gör jag annat. Jag lärde mig under skrivprocessen med Kokongen att väldigt mycket hände i mitt huvud när jag skrotade runt och gjorde ingenting, så när jag satte mig vid datorn nästa gång bara kom det. Det var egentligen aldrig svårt, bara roligt!

 Ser verkligen fram emot nästa bok, vad kommer den att handla om?

 Anette: I min nästa roman kommer Madame Tussaud att finnas med, har läst några biografier om henne. Den ska handla om en resemannekäng. Jag ska vara tjänstledig från mitt jobb från och med i sommar och skriva färdigt den.

 Härligt! Såg att du kommer hålla ett föredrag på Norrköpings stadsmuseum om din bok nästa vecka, hur har du tänkt lägga upp det?

Anette: Jag kommer att prata lite om vad som inspirerade mig, lite om vem jag är och läsa en bit ur boken. Nu ska jag till ett köpcentrum i Norrköping och läsa högt ur Kokongen med anledning av Världsbokdagen. Trevlig helg!

 Detsamma och tack för intervjun! Lycka till!

 Läs mer om Anette här:

www.debutantbloggen.se

www.folkbladet.se

 Recensioner: Folkbladet