Intervju med Liz Wennberg

Bilden lånad från Debutantbloggen

Liz Wennberg debuterar i höst med barnboken Punkpapporna (arbetsnamn) och med diktsamlingen ”I ett grovt rep”. Hon har skrivit i många år utan att bli antagen, den första refuseringen fick hon redan 1998.

”Jag hade nästan gett upp. Men i början av januari i år kom det ett mejl en lördag från Vombat, de ville ge ut min barnbok. På måndagen ringde de till mig och allt blev klart. Sen blev det mars och Styx antog mitt poesimanus. Overkligt. Plötsligt händer det.”

Skriver du romaner också?

”Ja, det gör jag. Jag började med barnböcker och gick sedan över till romaner för att det var enklare att skriva för vuxna. Jag har hittills skrivit tre stycken. Att skriva för barn blir en helt annan utmaning. I romaner kan jag använda hela mitt språk, i barnböcker måste jag tänka till lite mera.”

Vad handlar dina vuxenromaner om?

”En salig blandning. Men huvudpersonerna i samtliga är onödigt lika varandra och så har jag skrivit romanerna i jag-form och nutid. Jag borde skjutas bara för det.”

Varför då?

”Jag har svurit tusentals gånger då jag bearbetat manusen i den formen. Det hade helt klart varit lättare att skriva ur ett annat perspektiv. Kanske det är därför jag aldrig blivit antagen med dessa manus, jag har klantat mig.”

Var hämtar du inspiration och idéer ifrån?

”Jag har aldrig en idé då jag börjar skriva. Det är både på gott och ont. Den första rad jag skriver blir en hel bok. Har inget persongalleri och ingen handling. Det är jättespännande att se vad som växer fram. Fördelen med att ha en hjärna som klarar av att på förhand ha en berättelse i stora drag är att du kan väva på ett annat sätt. Du sätter upp stolpar och utvecklar personerna, kanske använder post-it lappar på väggen. Jag ska testa det nästa gång, om min hjärna klarar det.”

Oj! Är det inte lätt att storyn flummar iväg om man inte har tänkt ut vad som ska hända på förhand?

”Jag flummar nog ganska mycket rakt igenom. Det är samma sak de få gånger jag läser böcker. Jag läser flera samtidigt. Tror jag har ett kopplingsfel någonstans. Jag har ett minne av att då jag började skriva Punkpapporna flashade det förbi i skallen att jag ska skriva om två pappor. Mer än så hände inte. Resten kom då jag började skriva. Det kan också vara så att jag har smala referenser. Jag menar, jag har inte läst särskilt mycket och det kanske gör att jag inte tänker i de banorna som många andra författare tycks göra. Folk läser fruktansvärt mycket böcker. Vad roligt det måste vara. Men jag övar på att läsa.”

Jag läste i intervjun som tidningen Norrländska socialdemokraten gjort att du gillar att tänja på gränserna. Din barnbok handlar om två pappor som lever tillsammans och din diktsamling om en kvinna som misshandlas av sin man. Var går din gräns?

”Ja, men det är ju jättespännande att se hur långt man kan gå! Jag läste UKON’s (Ulf Karl Olof Nilsson, min anm) ‘Synopsis’ ganska nyligen. Det var en upplevelse. Det är i poesin jag tänjer lite, och egentligen kanske jag inte tänjer särskilt mycket. Jag skulle aldrig skriva om övergrepp på barn eller liknande, utan jag håller mig mer kring pistoler, döden och diverse eländiga saker. Ofta med vändningar i slutet, till fördel för stackaren i dikten. Jag har märkt att många tror att poesi är ganska svävande. Mina dikter är pang på. Få saker lämnas åt slumpen. Du får en rå historia rakt i ansiktet på några få rader. I min poesi finns inga svajande björkar på grönklädda marker.”

Det låter befriande! Berätta lite om hur du jobbar!

”Jag har en skrivdator där ingenting annat än mina manus finns. Den datorn får bara jag röra, det är knappt att någon får se på den. Jag är livrädd att den ska braka ihop av något spel eller virus.
Ganska ofta skriver jag poesi för hand innan jag skriver in det på datorn. De gångerna jag skriver för hand är det för att jag sett ett ord eller hört någonting som jag snabbt måste få på papper. Block och penna bredvid sängen är ett måste.”

Var, förutom då i sängen, skriver du?

”Jag har en arbetsplats hemma. Den är min lilla borg och jag tål inte att någon hänger över mig då jag skriver men jag har inga problem att koncentrera mig fast det är ljud runt omkring. Jag har aldrig testat att skriva utanför hemmet, tveksamt om jag skulle klara av det.”

Skriver du som mest när du är glad eller nedstämd?

”Både och, det beror på. Det går att spy ut mycket bra saker om man är lite irriterad. Men jag blir lugn då jag skriver. Har jag inte skrivit på några dagar är jag en smula svår att leva med. Jag blir fruktansvärt rastlös. Men jag hinner ofta bli skitglad innan jag skriver eftersom jag vet att jag ska skriva.”

Har du något budskap i dina texter?

”Faktiskt. I början tänkte jag inte på att jag hade massor med budskap i mina berättelser, men så var det visst. Jag har fått frågan om poesin är självbiografisk och det är den absolut inte. Då jag började skriva dikterna så rann det bara ut en massa elände, jag kan inte förstå varför, men jag har nog aldrig haft så roligt som då jag skrev diktsamlingen. I romanerna leker jag mycket med fördomar. I en av dem får en tjej ihop det med en mc-kille som är världens goaste medan hennes före detta ”svärmorsdröm” höll på att slå ihjäl henne. Det är nog mycket ”insidan som räknas” som jag försöker få fram.”
Hur mycket av skrivandet tror du är undermedvetet respektive medvetet?

”Jag tror att jag personligen börjar med att skriva undermedvetet för att sedan övergå till ett medvetet skrivande. Jag är så onödigt krånglig som person.”

Till sist, skulle du vilja jobba som författare på heltid?

Ja, gärna, tänker jag helt spontant… men jag undrar om jag inte är mer kreativ med pistolen mot tinningen. Alltså ett heltidsjobb och så får jag piskas fram till färdigt manus. Fast jag skulle inte säga nej till författarpenning eller massor med sålda böcker som höll mig flytande.