Intervju med Anette Kindahl

 Anette Kindahl debuterar idag med boken Kokongen på Albert Bonniers förlag. Jag, som verkligen gillade boken, blev nyfiken på tillkomsten av den och hur Anette jobbar.

Hur fick du idén till boken?

Anette: Jag jobbar som intendent på Norrköpings stadsmuseum och från mitt jobb fick jag inspirationen att skriva om Sarah som somnar i magasinet, precis som jag själv gjorde en gång för mer än tjugo år sedan när jag var ny på jobbet!

 Hur mycket i romanen är hämtat från verkligheten?

 Anette: En tredjedel är självupplevt, en tredjedel är bara fantasi och en tredjedel sådant jag hört. Som att Göring ska ha besökt Kolmården. Jag vet inte om det är sant men jag fantiserade fritt kring det.

 Varför kopplingen till nazityskland?

Anette: Jag gillar naturligtvis historia och är något av en andra världskrigetnörd. Tycker det är intressant att de där nazisterna en gång betraktades som människor, innan de blev monster som personifierade ondskan. Det är ofta så med historien, hur vi ser på det förflutna ändras hela tiden och det är något av ett tema i Kokongen.

 Har du skrivit mycket tidigare och hur gick det till när du blev antagen?

Anette: Kokongen är mitt första försök att skriva en roman, skickade den till åtta förlag och två var intresserade, allra mest Bonniers så det känns naturligtvis helt fantastiskt.

 Imponerande! Behövde du göra några omarbetningar innan den blev klar?

 Anette: Bonniers ville bara att jag skulle utveckla det allra sista kapitlet och det gjorde jag och det blev mycket bättre, sedan skrev vi kontrakt.

 Var skriver du som bäst? Skriver du för hand eller direkt i datorn?

Anette: Jag skriver i datorn, snabbt, några timmar på förmiddagen, sedan gör jag annat. Jag lärde mig under skrivprocessen med Kokongen att väldigt mycket hände i mitt huvud när jag skrotade runt och gjorde ingenting, så när jag satte mig vid datorn nästa gång bara kom det. Det var egentligen aldrig svårt, bara roligt!

 Ser verkligen fram emot nästa bok, vad kommer den att handla om?

 Anette: I min nästa roman kommer Madame Tussaud att finnas med, har läst några biografier om henne. Den ska handla om en resemannekäng. Jag ska vara tjänstledig från mitt jobb från och med i sommar och skriva färdigt den.

 Härligt! Såg att du kommer hålla ett föredrag på Norrköpings stadsmuseum om din bok nästa vecka, hur har du tänkt lägga upp det?

Anette: Jag kommer att prata lite om vad som inspirerade mig, lite om vem jag är och läsa en bit ur boken. Nu ska jag till ett köpcentrum i Norrköping och läsa högt ur Kokongen med anledning av Världsbokdagen. Trevlig helg!

 Detsamma och tack för intervjun! Lycka till!

 Läs mer om Anette här:

www.debutantbloggen.se

www.folkbladet.se

 Recensioner: Folkbladet

Recension: Kokongen

av: Anette Kindahl
 
Visste inte riktigt vad som väntade mig när jag började läsa ”Kokongen” som släpps på bok imorgon, fredag men finns att låna digitalt via biblioteken redan nu. Namnet på boken sa mig inte så mycket, men väckte mitt intresse.Berättelsen, huvudsakligen skriven i jagform, handlar om Sarah som jobbar på ett museum med att inventera gamla föremål. Hon håller till i ett magasin hela dagarna, får då och då besök av den historiemåna intendenten och en flirtig saneringskille från Anticimex. Efter ett tag sjunker arbetsmoralen då högarna med material som ska katalogiseras bara växer och växer och Sarah bäddar in sig i sin kokong, ett gammalt mögligt täcke och börjar fundera över sin släkts historia. Man får följa Sarahs mormor och dennes bror Knut, föräldrarnas kärlekslösa förhållande, en gammal mordhistoria från 70-talet och så Hermann Göring på 30-talet, de senare dock berättade utifrån ett tredjehandsperspektiv. De olika berättelserna knyts samman på ett riktigt snyggt sätt och kapitlen är spännande och intressanta. Karaktärerna är härligt galna och oförutsägbara, jag gillar verkligen huvudpersonen Sarah som inbillar sig saker, struntar i att jobba, pratar med gamla skyltdockor och gör egna små efterforskningar kring släktens historia.

Museipersonalen är klockrent skildrad, utställningsdamerna med stora smycken som tisslar och tasslar och intendenten som är så rädd om föremålen att de helst ska hållas inlåsta och aldrig tas fram. Pikarna om att Sarah sitter inlåst hela dagarna haglar över henne, lite nedlåtande. Hierarkin är tydlig och deras olika roller gjutna.

Språket är bra, lättläst och enkelt. Med få ord skapar författaren stämningar, känslor, dofter och syner.

Det enda jag tycker stör tempot i berättelsen är avsnitten som handlar om Göring, här tappar berättelsen fart och att skildra hur en historisk person tänker och känner sig blir för mig alltför overkligt och känslan av att befinna sig i fiktionens värld försvinner en aning. Han spelar dock en viss roll i berättelsen och kan gott få vara kvar där i bakgrunden, men kanske inte på en så pass framträdande plats.

Detta är en sådan bok som man aldrig vill ska ta slut, jag hade önskat att den var dubbelt så tjock eller åtminstone 100 sidor till. Ser verkligen fram emot nästa bok.