Recension: Löparen

Löparen

av: Pontus Wikner

Löparen är en polisroman i högt tempo. Berättelsen utgår inte från ett mord, som annars är alltför vanligt, utan man får följa ett värdedepårån både från polishåll och från rånarnas synvinkel. Pengar i Sverige AB, Riksbankens helägda dotterbolag, med dåliga säkerhetsrutiner rånas på 80 miljoner av tre rånare som hävdar att de är från media för att ta bilder av pengar. Jakten på rånarna leder polisen, med huvudpersonen Gibson i täten, till skogen i Gårdskär, en liten by någonstans mellan Gävle och Uppsala. Området spärras av, rånarna gömmer sig i den kalla natten och ett gäng unga militärer blir också inblandade i sökandet. Något går fel och oskyldiga personer blir skjutna. Gibson misstänker även att rånet är planerat inifrån och att någon hos polisen kan vara inblandad.

Genom berättelsen får man en intressant inblick i polisens arbete och det svenska samhället målas upp som en något korrupt värld, alltifrån polisens agerande, myndigheters fiffel och även asylsökande bidragsfuskare får sig en släng, vilket ligger precis på gränsen till vad som är politiskt korrekt. Man får intrycket att boken är skriven av en polis som varit med om alltför mycket oegentligheter och på något vis vill visa upp denna mörka del av samhället. Det blir att man funderar en del över hur mycket som är fiktivt och hur mycket som är hämtat från verkligheten.

Boken är spännande och välskriven, även om en del slarvfel hejdar flödet. En del av historien känns dock slarvigt berättad, en tjej dyker upp som huvudpersonens blivande flickvän, men deras förhållande får inget utrymme alls i berättelsen, vilket gör att det blir väldigt märkligt när de flyttar ihop på en gång för att han bor i ett garage, hon meddelar per telefon att hon tycker om honom och i slutet är de plötsligt ett riktigt par utan att man har fått se dem tillsammans mer än en enda gång. För trovärdighetens skull hade deras förhållande behövt gestaltas mer, eller inte funnits med alls. Nu känns det bara som att hon är ditslängd för att det ”ska” finnas kärlek med i historien.

Själva storyn kring rånet och vem/vilka som ligger bakom är bra och intressant, men man blir aldrig riktigt förvånad eller överraskad. Vissa saker hade tjänat på att döljas mer för en mer överraskande effekt. Referenserna till Palmemordet, vilket även bokens titel syftar på, förstod jag heller aldrig riktigt meningen med.

Annonser

Intervju med Liz Wennberg

Bilden lånad från Debutantbloggen

Liz Wennberg debuterar i höst med barnboken Punkpapporna (arbetsnamn) och med diktsamlingen ”I ett grovt rep”. Hon har skrivit i många år utan att bli antagen, den första refuseringen fick hon redan 1998.

”Jag hade nästan gett upp. Men i början av januari i år kom det ett mejl en lördag från Vombat, de ville ge ut min barnbok. På måndagen ringde de till mig och allt blev klart. Sen blev det mars och Styx antog mitt poesimanus. Overkligt. Plötsligt händer det.”

Skriver du romaner också?

”Ja, det gör jag. Jag började med barnböcker och gick sedan över till romaner för att det var enklare att skriva för vuxna. Jag har hittills skrivit tre stycken. Att skriva för barn blir en helt annan utmaning. I romaner kan jag använda hela mitt språk, i barnböcker måste jag tänka till lite mera.”

Vad handlar dina vuxenromaner om?

”En salig blandning. Men huvudpersonerna i samtliga är onödigt lika varandra och så har jag skrivit romanerna i jag-form och nutid. Jag borde skjutas bara för det.”

Varför då?

”Jag har svurit tusentals gånger då jag bearbetat manusen i den formen. Det hade helt klart varit lättare att skriva ur ett annat perspektiv. Kanske det är därför jag aldrig blivit antagen med dessa manus, jag har klantat mig.”

Var hämtar du inspiration och idéer ifrån?

”Jag har aldrig en idé då jag börjar skriva. Det är både på gott och ont. Den första rad jag skriver blir en hel bok. Har inget persongalleri och ingen handling. Det är jättespännande att se vad som växer fram. Fördelen med att ha en hjärna som klarar av att på förhand ha en berättelse i stora drag är att du kan väva på ett annat sätt. Du sätter upp stolpar och utvecklar personerna, kanske använder post-it lappar på väggen. Jag ska testa det nästa gång, om min hjärna klarar det.”

Oj! Är det inte lätt att storyn flummar iväg om man inte har tänkt ut vad som ska hända på förhand?

”Jag flummar nog ganska mycket rakt igenom. Det är samma sak de få gånger jag läser böcker. Jag läser flera samtidigt. Tror jag har ett kopplingsfel någonstans. Jag har ett minne av att då jag började skriva Punkpapporna flashade det förbi i skallen att jag ska skriva om två pappor. Mer än så hände inte. Resten kom då jag började skriva. Det kan också vara så att jag har smala referenser. Jag menar, jag har inte läst särskilt mycket och det kanske gör att jag inte tänker i de banorna som många andra författare tycks göra. Folk läser fruktansvärt mycket böcker. Vad roligt det måste vara. Men jag övar på att läsa.”

Jag läste i intervjun som tidningen Norrländska socialdemokraten gjort att du gillar att tänja på gränserna. Din barnbok handlar om två pappor som lever tillsammans och din diktsamling om en kvinna som misshandlas av sin man. Var går din gräns?

”Ja, men det är ju jättespännande att se hur långt man kan gå! Jag läste UKON’s (Ulf Karl Olof Nilsson, min anm) ‘Synopsis’ ganska nyligen. Det var en upplevelse. Det är i poesin jag tänjer lite, och egentligen kanske jag inte tänjer särskilt mycket. Jag skulle aldrig skriva om övergrepp på barn eller liknande, utan jag håller mig mer kring pistoler, döden och diverse eländiga saker. Ofta med vändningar i slutet, till fördel för stackaren i dikten. Jag har märkt att många tror att poesi är ganska svävande. Mina dikter är pang på. Få saker lämnas åt slumpen. Du får en rå historia rakt i ansiktet på några få rader. I min poesi finns inga svajande björkar på grönklädda marker.”

Det låter befriande! Berätta lite om hur du jobbar!

”Jag har en skrivdator där ingenting annat än mina manus finns. Den datorn får bara jag röra, det är knappt att någon får se på den. Jag är livrädd att den ska braka ihop av något spel eller virus.
Ganska ofta skriver jag poesi för hand innan jag skriver in det på datorn. De gångerna jag skriver för hand är det för att jag sett ett ord eller hört någonting som jag snabbt måste få på papper. Block och penna bredvid sängen är ett måste.”

Var, förutom då i sängen, skriver du?

”Jag har en arbetsplats hemma. Den är min lilla borg och jag tål inte att någon hänger över mig då jag skriver men jag har inga problem att koncentrera mig fast det är ljud runt omkring. Jag har aldrig testat att skriva utanför hemmet, tveksamt om jag skulle klara av det.”

Skriver du som mest när du är glad eller nedstämd?

”Både och, det beror på. Det går att spy ut mycket bra saker om man är lite irriterad. Men jag blir lugn då jag skriver. Har jag inte skrivit på några dagar är jag en smula svår att leva med. Jag blir fruktansvärt rastlös. Men jag hinner ofta bli skitglad innan jag skriver eftersom jag vet att jag ska skriva.”

Har du något budskap i dina texter?

”Faktiskt. I början tänkte jag inte på att jag hade massor med budskap i mina berättelser, men så var det visst. Jag har fått frågan om poesin är självbiografisk och det är den absolut inte. Då jag började skriva dikterna så rann det bara ut en massa elände, jag kan inte förstå varför, men jag har nog aldrig haft så roligt som då jag skrev diktsamlingen. I romanerna leker jag mycket med fördomar. I en av dem får en tjej ihop det med en mc-kille som är världens goaste medan hennes före detta ”svärmorsdröm” höll på att slå ihjäl henne. Det är nog mycket ”insidan som räknas” som jag försöker få fram.”
Hur mycket av skrivandet tror du är undermedvetet respektive medvetet?

”Jag tror att jag personligen börjar med att skriva undermedvetet för att sedan övergå till ett medvetet skrivande. Jag är så onödigt krånglig som person.”

Till sist, skulle du vilja jobba som författare på heltid?

Ja, gärna, tänker jag helt spontant… men jag undrar om jag inte är mer kreativ med pistolen mot tinningen. Alltså ett heltidsjobb och så får jag piskas fram till färdigt manus. Fast jag skulle inte säga nej till författarpenning eller massor med sålda böcker som höll mig flytande.

Recension: Jag är wanted

av: alias David Larsson

I denna bok får vi kliva rakt in i huvudpersonens och författarens liv och hjärna. Utan omsvep berättar han om sin kriminella bana på ett ganska underhållande sätt, från ungdomsbrottsling med slagsmål och småbrott, till rutinerad värdetransportrånare till kreativ ekobrottsling. Man får även möta hans nuvarande flickvän i Thailand där han befinner sig eftersom han är efterlyst i Sverige och hans son Jack, som tålmodigt väntar på att pappa ska komma hem. Han spenderar en tid på öppen anstalt i Sundsvall, håller sig gömd i en lägenhet efter ett grovt rån, umgås med sina vänner och spenderar pengar utan att tänka. Mot slutet startar han en bygg- och rivfirma som går bra och som expanderar hela tiden och det ser ett tag ut som att det ska gå hyfsat bra för honom, men något händer som gör att hans planer går i stöpet.

Mellan raderna utmålas en driven och smart person med många vänner och kontakter och en förmåga att bli populär i alla sammanhang, allt från barn, psykopater, poliser, byggjobbare till tjejer och familj. Men man anar också en rastlös själ som har svårt att sitta stilla, som vill ha utmaningar, spänning, action. Det verkar egentligen inte vara själva pengarna i sig som är intressanta, för när han väl har dem försöker han hitta nya sätt att få dem att växa eller investera dem i större rån. Det som lockar verkar istället vara just spänningen och kickarna han får av det liv han lever.

Vissa partier i boken är dock rentav skrattretande, huvudpersonen och hans kumpaner är som komiska figurer i en svart komedi som dabbar sig, klär sig i tomtemask och stundtals sitter jag och tänker att de är som små pojkar som leker krig. De skapar denna värld själva och alla i den är lika goda kålsupare allihopa. De pressar varandra på pengar, hotar varandra och blåser varandra stup i kvarten. Jag har svårt att ta deras värld på allvar, gränsen mellan tuffhet och töntighet kan vara väldigt fin. Har även svårt att sympatisera med huvudpersonen och köper inte att hans son spelar så pass stor roll för honom, i så fall hade han för länge sedan kunnat ordna upp sitt liv.

 Men ändå är det en väldigt välskriven roman, inte en död sekund och det är en trovärdig story. Författaren har lyckats skapa en spännande berättelse och skapar förståelse för vad det är som driver en person att begå dessa brott. Vi får möta en person som lyckas med det mesta han tar sig för, även som författare.

Intervju med Anette Kindahl

 Anette Kindahl debuterar idag med boken Kokongen på Albert Bonniers förlag. Jag, som verkligen gillade boken, blev nyfiken på tillkomsten av den och hur Anette jobbar.

Hur fick du idén till boken?

Anette: Jag jobbar som intendent på Norrköpings stadsmuseum och från mitt jobb fick jag inspirationen att skriva om Sarah som somnar i magasinet, precis som jag själv gjorde en gång för mer än tjugo år sedan när jag var ny på jobbet!

 Hur mycket i romanen är hämtat från verkligheten?

 Anette: En tredjedel är självupplevt, en tredjedel är bara fantasi och en tredjedel sådant jag hört. Som att Göring ska ha besökt Kolmården. Jag vet inte om det är sant men jag fantiserade fritt kring det.

 Varför kopplingen till nazityskland?

Anette: Jag gillar naturligtvis historia och är något av en andra världskrigetnörd. Tycker det är intressant att de där nazisterna en gång betraktades som människor, innan de blev monster som personifierade ondskan. Det är ofta så med historien, hur vi ser på det förflutna ändras hela tiden och det är något av ett tema i Kokongen.

 Har du skrivit mycket tidigare och hur gick det till när du blev antagen?

Anette: Kokongen är mitt första försök att skriva en roman, skickade den till åtta förlag och två var intresserade, allra mest Bonniers så det känns naturligtvis helt fantastiskt.

 Imponerande! Behövde du göra några omarbetningar innan den blev klar?

 Anette: Bonniers ville bara att jag skulle utveckla det allra sista kapitlet och det gjorde jag och det blev mycket bättre, sedan skrev vi kontrakt.

 Var skriver du som bäst? Skriver du för hand eller direkt i datorn?

Anette: Jag skriver i datorn, snabbt, några timmar på förmiddagen, sedan gör jag annat. Jag lärde mig under skrivprocessen med Kokongen att väldigt mycket hände i mitt huvud när jag skrotade runt och gjorde ingenting, så när jag satte mig vid datorn nästa gång bara kom det. Det var egentligen aldrig svårt, bara roligt!

 Ser verkligen fram emot nästa bok, vad kommer den att handla om?

 Anette: I min nästa roman kommer Madame Tussaud att finnas med, har läst några biografier om henne. Den ska handla om en resemannekäng. Jag ska vara tjänstledig från mitt jobb från och med i sommar och skriva färdigt den.

 Härligt! Såg att du kommer hålla ett föredrag på Norrköpings stadsmuseum om din bok nästa vecka, hur har du tänkt lägga upp det?

Anette: Jag kommer att prata lite om vad som inspirerade mig, lite om vem jag är och läsa en bit ur boken. Nu ska jag till ett köpcentrum i Norrköping och läsa högt ur Kokongen med anledning av Världsbokdagen. Trevlig helg!

 Detsamma och tack för intervjun! Lycka till!

 Läs mer om Anette här:

www.debutantbloggen.se

www.folkbladet.se

 Recensioner: Folkbladet

Recension: Kokongen

av: Anette Kindahl
 
Visste inte riktigt vad som väntade mig när jag började läsa ”Kokongen” som släpps på bok imorgon, fredag men finns att låna digitalt via biblioteken redan nu. Namnet på boken sa mig inte så mycket, men väckte mitt intresse.Berättelsen, huvudsakligen skriven i jagform, handlar om Sarah som jobbar på ett museum med att inventera gamla föremål. Hon håller till i ett magasin hela dagarna, får då och då besök av den historiemåna intendenten och en flirtig saneringskille från Anticimex. Efter ett tag sjunker arbetsmoralen då högarna med material som ska katalogiseras bara växer och växer och Sarah bäddar in sig i sin kokong, ett gammalt mögligt täcke och börjar fundera över sin släkts historia. Man får följa Sarahs mormor och dennes bror Knut, föräldrarnas kärlekslösa förhållande, en gammal mordhistoria från 70-talet och så Hermann Göring på 30-talet, de senare dock berättade utifrån ett tredjehandsperspektiv. De olika berättelserna knyts samman på ett riktigt snyggt sätt och kapitlen är spännande och intressanta. Karaktärerna är härligt galna och oförutsägbara, jag gillar verkligen huvudpersonen Sarah som inbillar sig saker, struntar i att jobba, pratar med gamla skyltdockor och gör egna små efterforskningar kring släktens historia.

Museipersonalen är klockrent skildrad, utställningsdamerna med stora smycken som tisslar och tasslar och intendenten som är så rädd om föremålen att de helst ska hållas inlåsta och aldrig tas fram. Pikarna om att Sarah sitter inlåst hela dagarna haglar över henne, lite nedlåtande. Hierarkin är tydlig och deras olika roller gjutna.

Språket är bra, lättläst och enkelt. Med få ord skapar författaren stämningar, känslor, dofter och syner.

Det enda jag tycker stör tempot i berättelsen är avsnitten som handlar om Göring, här tappar berättelsen fart och att skildra hur en historisk person tänker och känner sig blir för mig alltför overkligt och känslan av att befinna sig i fiktionens värld försvinner en aning. Han spelar dock en viss roll i berättelsen och kan gott få vara kvar där i bakgrunden, men kanske inte på en så pass framträdande plats.

Detta är en sådan bok som man aldrig vill ska ta slut, jag hade önskat att den var dubbelt så tjock eller åtminstone 100 sidor till. Ser verkligen fram emot nästa bok.

Intervju

Inom kort kommer en intervju med författaren Mattias Ronge angående hans debutroman ”Tittaren”. Se recension längre ner!

Precis beställt…

Isleken av Christian Peters, Albert Bonniers förlag, 2009.

Tidigare äldre inlägg Nästa Nyare inlägg