Recension: Gränslös kärlek

av: Sofie Bager-Charleson

Gränslös kärlek handlar om Paul som kommer till Sverige som adoptivbarn och har otäcka upplevelser med sig i bagaget. Paret som adopterar honom har en romantisk bild av hur de ska hämta sin nye son och hur lyckliga de ska bli. Det blir dock inte riktigt som de tänkt sig. Barnets och adoptivföräldrarnas diametralt olika världar krockar med en smäll och adoptivmoderns önskan att nå fram till Paul lyckas inte, inte ens som vuxna kan de tala med varandra. Parallellt får man följa dåtid och nutid, både ur föräldrarnas och ur Pauls perspektiv. Som tonåring träffar Paul under en tid en flicka som blir gravid och när Paul i nutid möter sin vuxna dotter vet han inte hur han ska bete sig. Mötet blir dock en början till något nytt.

Jag tycker titeln på boken speglar mycket av innehållet, en svensk mors kärlek till sin svårhanterliga adoptivson, nyfunnen kärlek till ett vuxet barn, kärlek över nationsgränser och förbjuden, pervers ”kärlek”, manifesterad i incest. Det är en obehaglig historia, en grym och skrämmande barndomsskildring, som går över i en krock då det stackars barnet möter en värld han inte vet hur han ska hantera, med sina erfarenheter gör han andra människor illa, kanske för att bearbeta, kanske för att han tror det är så man beter sig. Men mot slutet av boken är det en ljus skildring, ett hopp om att människor ändå kan förändra sig trots att det har gått så fel från början.

Författaren till boken är psykoterapeut till yrket och det märks att hon har erfarenhet från att jobba med sådana här fall som beskrivs i boken. Det är mycket trovärdigt skildrat och hennes språk är lätt och flytande. En sak som är befriande med boken är att det inte är en historia som handlar om onda eller goda människor, snarare om onda och goda handlingar och valet vi har att välja rätt.

Annonser

Recension: Isleken

  av: Christian Peters

Isleken är en grym saga med verklighetsbakgrund, den utspelar sig i Ryssland på 1700-talet och handlar om några karaktärers upplevelser under några kalla vinterdagar- och nätter. Den maktfullkomliga tsarinnan Anna Ivanovna dribblar med sina undersåtar som marionetter, men under allt finns en längtan att bli älskad. När hon nu inte blir det och hennes klumpiga försök att visa undersåten Golitsyn sin kärlek, säger han sig hellre vara med den fula och gamla puckelryggiga tjänarinnan Olga. Detta gör tsarinnan så ursinnig att hon låter bygga ett högt istorn där hon spärrar in Golitsyn och Olga nakna med bara varandra och isen till sällskap.

Det här är uppenbarligen en av de mer ovanliga romaner jag läst och som baksidan antyder gränsar den till både opera och kammarspel. Som opera skulle den vara mäktig och hisnande, som roman är den bra men inte till sin fulla rätt som den skulle bli om man gjort en dramatisering av den.

Christian Peters debuterar som romanförfattare, men är ingen rookie, han har både litteraturhistoriska faktaböcker och produktion av dokumentärfilmer med sig i bagaget. Man får hoppas att någon tar till sig denna story och gör något mer med den, för det är verkligen en kittlande berättelse.

Recension: Löparen

Löparen

av: Pontus Wikner

Löparen är en polisroman i högt tempo. Berättelsen utgår inte från ett mord, som annars är alltför vanligt, utan man får följa ett värdedepårån både från polishåll och från rånarnas synvinkel. Pengar i Sverige AB, Riksbankens helägda dotterbolag, med dåliga säkerhetsrutiner rånas på 80 miljoner av tre rånare som hävdar att de är från media för att ta bilder av pengar. Jakten på rånarna leder polisen, med huvudpersonen Gibson i täten, till skogen i Gårdskär, en liten by någonstans mellan Gävle och Uppsala. Området spärras av, rånarna gömmer sig i den kalla natten och ett gäng unga militärer blir också inblandade i sökandet. Något går fel och oskyldiga personer blir skjutna. Gibson misstänker även att rånet är planerat inifrån och att någon hos polisen kan vara inblandad.

Genom berättelsen får man en intressant inblick i polisens arbete och det svenska samhället målas upp som en något korrupt värld, alltifrån polisens agerande, myndigheters fiffel och även asylsökande bidragsfuskare får sig en släng, vilket ligger precis på gränsen till vad som är politiskt korrekt. Man får intrycket att boken är skriven av en polis som varit med om alltför mycket oegentligheter och på något vis vill visa upp denna mörka del av samhället. Det blir att man funderar en del över hur mycket som är fiktivt och hur mycket som är hämtat från verkligheten.

Boken är spännande och välskriven, även om en del slarvfel hejdar flödet. En del av historien känns dock slarvigt berättad, en tjej dyker upp som huvudpersonens blivande flickvän, men deras förhållande får inget utrymme alls i berättelsen, vilket gör att det blir väldigt märkligt när de flyttar ihop på en gång för att han bor i ett garage, hon meddelar per telefon att hon tycker om honom och i slutet är de plötsligt ett riktigt par utan att man har fått se dem tillsammans mer än en enda gång. För trovärdighetens skull hade deras förhållande behövt gestaltas mer, eller inte funnits med alls. Nu känns det bara som att hon är ditslängd för att det ”ska” finnas kärlek med i historien.

Själva storyn kring rånet och vem/vilka som ligger bakom är bra och intressant, men man blir aldrig riktigt förvånad eller överraskad. Vissa saker hade tjänat på att döljas mer för en mer överraskande effekt. Referenserna till Palmemordet, vilket även bokens titel syftar på, förstod jag heller aldrig riktigt meningen med.

Recension: Jag är wanted

av: alias David Larsson

I denna bok får vi kliva rakt in i huvudpersonens och författarens liv och hjärna. Utan omsvep berättar han om sin kriminella bana på ett ganska underhållande sätt, från ungdomsbrottsling med slagsmål och småbrott, till rutinerad värdetransportrånare till kreativ ekobrottsling. Man får även möta hans nuvarande flickvän i Thailand där han befinner sig eftersom han är efterlyst i Sverige och hans son Jack, som tålmodigt väntar på att pappa ska komma hem. Han spenderar en tid på öppen anstalt i Sundsvall, håller sig gömd i en lägenhet efter ett grovt rån, umgås med sina vänner och spenderar pengar utan att tänka. Mot slutet startar han en bygg- och rivfirma som går bra och som expanderar hela tiden och det ser ett tag ut som att det ska gå hyfsat bra för honom, men något händer som gör att hans planer går i stöpet.

Mellan raderna utmålas en driven och smart person med många vänner och kontakter och en förmåga att bli populär i alla sammanhang, allt från barn, psykopater, poliser, byggjobbare till tjejer och familj. Men man anar också en rastlös själ som har svårt att sitta stilla, som vill ha utmaningar, spänning, action. Det verkar egentligen inte vara själva pengarna i sig som är intressanta, för när han väl har dem försöker han hitta nya sätt att få dem att växa eller investera dem i större rån. Det som lockar verkar istället vara just spänningen och kickarna han får av det liv han lever.

Vissa partier i boken är dock rentav skrattretande, huvudpersonen och hans kumpaner är som komiska figurer i en svart komedi som dabbar sig, klär sig i tomtemask och stundtals sitter jag och tänker att de är som små pojkar som leker krig. De skapar denna värld själva och alla i den är lika goda kålsupare allihopa. De pressar varandra på pengar, hotar varandra och blåser varandra stup i kvarten. Jag har svårt att ta deras värld på allvar, gränsen mellan tuffhet och töntighet kan vara väldigt fin. Har även svårt att sympatisera med huvudpersonen och köper inte att hans son spelar så pass stor roll för honom, i så fall hade han för länge sedan kunnat ordna upp sitt liv.

 Men ändå är det en väldigt välskriven roman, inte en död sekund och det är en trovärdig story. Författaren har lyckats skapa en spännande berättelse och skapar förståelse för vad det är som driver en person att begå dessa brott. Vi får möta en person som lyckas med det mesta han tar sig för, även som författare.

Recension: Kokongen

av: Anette Kindahl
 
Visste inte riktigt vad som väntade mig när jag började läsa ”Kokongen” som släpps på bok imorgon, fredag men finns att låna digitalt via biblioteken redan nu. Namnet på boken sa mig inte så mycket, men väckte mitt intresse.Berättelsen, huvudsakligen skriven i jagform, handlar om Sarah som jobbar på ett museum med att inventera gamla föremål. Hon håller till i ett magasin hela dagarna, får då och då besök av den historiemåna intendenten och en flirtig saneringskille från Anticimex. Efter ett tag sjunker arbetsmoralen då högarna med material som ska katalogiseras bara växer och växer och Sarah bäddar in sig i sin kokong, ett gammalt mögligt täcke och börjar fundera över sin släkts historia. Man får följa Sarahs mormor och dennes bror Knut, föräldrarnas kärlekslösa förhållande, en gammal mordhistoria från 70-talet och så Hermann Göring på 30-talet, de senare dock berättade utifrån ett tredjehandsperspektiv. De olika berättelserna knyts samman på ett riktigt snyggt sätt och kapitlen är spännande och intressanta. Karaktärerna är härligt galna och oförutsägbara, jag gillar verkligen huvudpersonen Sarah som inbillar sig saker, struntar i att jobba, pratar med gamla skyltdockor och gör egna små efterforskningar kring släktens historia.

Museipersonalen är klockrent skildrad, utställningsdamerna med stora smycken som tisslar och tasslar och intendenten som är så rädd om föremålen att de helst ska hållas inlåsta och aldrig tas fram. Pikarna om att Sarah sitter inlåst hela dagarna haglar över henne, lite nedlåtande. Hierarkin är tydlig och deras olika roller gjutna.

Språket är bra, lättläst och enkelt. Med få ord skapar författaren stämningar, känslor, dofter och syner.

Det enda jag tycker stör tempot i berättelsen är avsnitten som handlar om Göring, här tappar berättelsen fart och att skildra hur en historisk person tänker och känner sig blir för mig alltför overkligt och känslan av att befinna sig i fiktionens värld försvinner en aning. Han spelar dock en viss roll i berättelsen och kan gott få vara kvar där i bakgrunden, men kanske inte på en så pass framträdande plats.

Detta är en sådan bok som man aldrig vill ska ta slut, jag hade önskat att den var dubbelt så tjock eller åtminstone 100 sidor till. Ser verkligen fram emot nästa bok.

Recension: Fallet Vincent Franke

av: Christoffer Carlsson
 

Mörka och dystra romaner är väl egentligen inget okänt fenomen i Sverige men romaner som påminner om noir så till den grad att man riktigt ”hör” berättarrösten i sina öron är ovanligt. Jag ser framför mig en svartvit värld där människor som har hamnat snett rör sig i ett ständigt smattrande regn och åskskurar som dundrar på i takt med berättarens dystra liv.
Vincent Franke är en ung morfinist som råkar hamna mitt i en traffickinghärva som han försöker lösa på bästa sätt under sina ständiga rus och bakrus. Genom tillbakablickar får man även träffa hans far, läkaren som fört in honom på morfinbanan i tidig ålder. Även gamla kärlekar svävar förbi och Vincent blir även kär i nutid, även om denna kärlekshistoria inte är lika övertygande som hans tidiga.
Språket är nyskapande och ofta vackert, men det tenderar till att bli alltför många metaforer och liknelser. När man har läst

”rösten är så len att jag skulle kunna vara hans husdjur”

”bilen spinner iväg som ett rovdjur”

”vitt och orört likt en oanvänd bröllopsklänning”

”len som silke och brun som guld begravt i jord”

”pannor breda som biodukar”

i var och varannan mening blir det helt enkelt för mycket. Boken skulle tjäna på att rensas från en del av dessa, de är inte dåliga, många gånger är de vackra men det blir helt enkelt för mycket av det goda. Kill your darlings!

Storyn är ganska tunn, jag hade väntat mig mer och spänningen uteblir av någon anledning. Kanske är det för att det är svårt att leva sig in i Vincents karaktär eller för att stämningen är så genomdyster att inget hopp eller några ljuspunkter finns.

Piratförlaget 2010.

Recension: Tittaren

 av: Mattias Ronge
 
Kan man ha gått in i väggen om man har varit pappaledig i två månader och bara glidit runt och druckit kaffe i Buenos Aires? Nej, säger sig huvudpersonen i denna bok, det måste vara något annat som gör att han inte kan handla på Konsum utan att få ångest, att han bajsar på sig i sin egen hall och att hans lilla dotter har ett gammalt mansansikte.
 
Marcus börjar se konstiga saker efter sin ledighet men kundmötena där han fungerar som kriskonsult flyter på och alla vill ha hans tjänster. Han uppträder dock allt mer underligt inför sina arbetskamrater och familj men ingen verkar riktigt förstå vad som sker med honom. En turist dör inför hans ögon och Marcus klandrar sig själv för att han inte gjort mer, för att han bara varit en ”tittare”. I parallellhistorier får vi även följa den polske turisten och skälen till att han besöker Sverige. Vi får även följa Marcus kompis Peter som dribblar med miljonbiljopp i en firma han skäms för att han jobbar i. För varje sida kommer katastrofen allt närmare och flåsar dem alla i nacken.
 
”Tittaren” är en dråplig, rolig, spännande men även sorglig bok. Den rör sig i en överklassvärld där oddsen är höga och eventuella misslyckanden stora. Mest sympati får man förstås för huvudpersonen Marcus, som hela tiden kämpar emot sin svåra ångest, som försöker få allting att gå ihop på något sätt. Skrattade riktigt mycket åt de mest dråpliga situationer han hamnar i, eller snarare orsakar, som när han låter all sin inkommande e-post gå direkt till papperskorgen och hans chef frågar hur det kommer sig.
Ordfront förlag, 2010.
 
 

 

Tidigare äldre inlägg