Krönika: Äckelförtjusning

Köpte boken ”Våtmarker” av den tyska författarinnan Charlotte Roche häromdagen. Någonstans i mitt undermedvetna visste jag att jag läst om den och att den handlade om kvinnlig sexualitet och att den var väldigt skruvad. Det var den skruvade delen som gjorde att jag lockades av boken och baksidan som beskrev handlingen lät rätt äcklig med hemorrojder och analfissurer och allt vad det kan heta. Man tycker att man av en sådan beskrivning äcklat borde ställa ifrån sig boken på hyllan och mumla något om att ”nu för tiden kan man visst skriva vad som helst”. Men nyfikenheten gjorde att jag tog med mig boken till kassan, tillsammans med tre andra intressanta pocketböcker, bland annat ”Stolthet och fördom och zombier”, vilken också lockade med sin skruvade titel och framsida.

Ibland brukar jag läsa böcker samtidigt som jag käkar frukost eller så köper jag en godispåse och trycker i mig samtidigt som jag läser. Denna gång valde jag dock att inte äta något alls, vilket var ett bra val. Boken börjar med en förklaring till varför huvudpersonen Helen ligger på sjukhus, nämligen därför att hon har skurit sig själv vid rakning av ändtarmsområdet, att det av naturliga förklaringar har blivit infekterat och att de måste skära bort en del av området. Det börjar alltså på det äckligaste vis det kan. Min sambo skrattar åt mina äcklade utrop och miner och undrar om jag ”inte ska lägga ifrån mig boken och läsa något annat.” Tilläggas kan att jag dagen innan läst en läkarbok från 1700-talet som research för en roman jag påbörjat och äcklats av diverse beskrivningar av dåtida sjukdomar och hur man enklast botade dem. Jag fick då tygla min impuls att läsa högt för min sambo som inte ens tål att höra talas om siamesiska tvillingar.

 Hursomhelst. I boken kastas man från den ena otäckheten till den andra. Det är ungefär som när man tittar på skräckfilm och blundar för att det är alldeles för läskigt. Jag vill blunda flera gånger men tvingar mig själv att fortsätta läsa. Det är bara ett avsnitt jag inte klarar av att läsa i sin helhet. Det handlar om när Helen beskriver sin fascination för att klämma finnar och eftersom det är bland det äckligaste jag vet så blundar jag faktiskt när det börjar närma sig orden att hon äter… ja, ni vet, jag vill inte ens skriva ut det.

Jag plågar mig igenom boken samtidigt som jag fascineras av det jag läser, ju äckligare och groteskare, desto mer fascinerande. Och det är här jag börjar undra för mig själv vad det är som gör att jag fascineras av alla äckliga beskrivningar av blod, flytningar, bajs, kiss, könsorgan och allt annat hon lyckas hitta på. Läste en intervju med författarinnan och där säger hon att hon själv fascineras av dessa saker och att det var huvudsyftet till att hon ville skriva boken. På samma sätt läser jag med skräckblandad förtjusning beskrivningar av sinnessjukhus under 1700-talet där patienterna kedjades fast, bodde under marken och behandlades som djur. Eller när läkarna, innan man upptäckte att det fanns bakterier, struntade i att tvätta sig mellan obduktioner och barnsängar och därmed skapade barnsängsfebern. Ju hemskare och värre desto mer fascinerande.

 Att jämföra denna fascination med skräckfilmer är nog relevant och ju mer sådana filmer man ser desto mer härdad blir man. Samma sak med boken ”Våtmarker”, hädanefter kommer jag nog inte tycka att det är så äckligt att gå på en offentlig toalett när jag har läst om bra mycket värre saker än att bara sitta på toaletten…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: