Recension: Löparen

Löparen

av: Pontus Wikner

Löparen är en polisroman i högt tempo. Berättelsen utgår inte från ett mord, som annars är alltför vanligt, utan man får följa ett värdedepårån både från polishåll och från rånarnas synvinkel. Pengar i Sverige AB, Riksbankens helägda dotterbolag, med dåliga säkerhetsrutiner rånas på 80 miljoner av tre rånare som hävdar att de är från media för att ta bilder av pengar. Jakten på rånarna leder polisen, med huvudpersonen Gibson i täten, till skogen i Gårdskär, en liten by någonstans mellan Gävle och Uppsala. Området spärras av, rånarna gömmer sig i den kalla natten och ett gäng unga militärer blir också inblandade i sökandet. Något går fel och oskyldiga personer blir skjutna. Gibson misstänker även att rånet är planerat inifrån och att någon hos polisen kan vara inblandad.

Genom berättelsen får man en intressant inblick i polisens arbete och det svenska samhället målas upp som en något korrupt värld, alltifrån polisens agerande, myndigheters fiffel och även asylsökande bidragsfuskare får sig en släng, vilket ligger precis på gränsen till vad som är politiskt korrekt. Man får intrycket att boken är skriven av en polis som varit med om alltför mycket oegentligheter och på något vis vill visa upp denna mörka del av samhället. Det blir att man funderar en del över hur mycket som är fiktivt och hur mycket som är hämtat från verkligheten.

Boken är spännande och välskriven, även om en del slarvfel hejdar flödet. En del av historien känns dock slarvigt berättad, en tjej dyker upp som huvudpersonens blivande flickvän, men deras förhållande får inget utrymme alls i berättelsen, vilket gör att det blir väldigt märkligt när de flyttar ihop på en gång för att han bor i ett garage, hon meddelar per telefon att hon tycker om honom och i slutet är de plötsligt ett riktigt par utan att man har fått se dem tillsammans mer än en enda gång. För trovärdighetens skull hade deras förhållande behövt gestaltas mer, eller inte funnits med alls. Nu känns det bara som att hon är ditslängd för att det ”ska” finnas kärlek med i historien.

Själva storyn kring rånet och vem/vilka som ligger bakom är bra och intressant, men man blir aldrig riktigt förvånad eller överraskad. Vissa saker hade tjänat på att döljas mer för en mer överraskande effekt. Referenserna till Palmemordet, vilket även bokens titel syftar på, förstod jag heller aldrig riktigt meningen med.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: