Debutantrecensenten…
13 Okt 2010 Kommentera
…övergår till att recensera debutanter för Dalarnas tidningar från och med nu. Eventuellt blir det kompletterande intervjuer på denna sida, men eftersom jag även startat ett förlag så får vi se hur mycket tid som kommer läggas på denna blogg. Tack alla ni som medverkat i intervjuer och tack för alla bra böcker som skrivs! See you out there!
/Frida
Intervju: Morgan Larsson
09 Sep 2010 Kommentera
i Intervjuer Etiketter:Christer i P3, intervju, Morgan Larsson, P3, Piratförlaget, Radhusdisco
Morgan Larsson, programledare i P3:s radioprogram ”Christer” kommer i dagarna ut med sin debutroman, ”Radhusdisco”. Jag ringde upp honom en kall augustikväll för att höra lite om hans roman.
Berätta om hur du fick idén till att skriva en bok!
Jag har alltid tyckt väldigt mycket om att formulera mig i skrift och så
märkte jag hur starkt folk reagerade när jag berättade om saker som hänt
under min uppväxt. Så idén växte fram naturligt på något sätt.
För fem år sedan slog det mig hur romanen skulle kunna sluta, och genom
det visste jag snart också hur den skulle kunna börja. Så för tre år
sedan satte jag igång. Jag har skrivit på lediga stunder och älskar det.
Hade det varit onyttigt skulle jag varit missbrukare. Skrivmissbrukare.
Hur såg själva processen ut, hade du klart för dig från början hur
upplägget skulle bli?
Det är ju en historia som bygger på minnen och upplevelser, så utmaningen
låg inte i att hitta på saker utan i att formulera minnesbilderna på ett
tydligt och medryckande sätt, samt att placera dem i en ordning som
byggde upp dramatiken. Sedan har jag också lagt ner mycket arbete på att
maskera alla personer som är med, så att ingen ska gå att känna igen.
Är den helt igenom självbiografisk?
Huvudpersonen Morris är inte jag. Men det finns å andra sidan ingen annan
som är så mycket Morris som jag. 85-90% av alla händelser i boken är helt
sanna, men jag har bytt miljöer och förvrängt situationer för att, som
sagt, ingen person ska kunna knytas till händelserna och för att allt ska
passa i den dramatiska form som en bra roman kräver. Ofta har jag också
slagit ihop flera kompisar från uppväxten och gjort en person av dem. Ett
perfekt sätt att skapa tydliga, skruvade, men samtidigt realistiska
karaktärer.
Skriver du fiktiva berättelser också? Hur länge har du skrivit?
Nej, jag har inte skrivit någon fiktiv berättelse. Men kanske i
framtiden. Min fantasi är min starkaste sida. Jag har lärt mig att skriva
genom mitt arbete med Radhusdisco. Sedan får man inte underskatta radions
betydelse. Genom mitt jobb som programledare har jag tvingats att
uttrycka mig tydligt, enkelt, direkt och med känsla.
Du skriver väldigt medryckande och det händer saker hela tiden, hur har du fått till det?
Jag var väldigt mån om att varje sida skulle vara intressant, helt enkelt för att respektera läsaren. Jag vill inte ta upp dennes tid med långa transportsträckor utan ville ha lite tempo. Sedan är det också så att händelser jag skildrar under en kväll kanske i verkligheten har hänt en person under ett halvår.
Har du kontakt med några av dina gamla barndomskompisar som förekommer i
boken?
Ja, med flera stycken. Kommentarerna har varit alltifrån ”jag känner mig
hedrad” till ”se för helvete till att maskera mig ordentligt, det får
INTE komma ut att det där var jag”. Jag vill inte avslöja för mycket om vilka karaktärer som är sanna och inte, men i verkliga livet så dras många märkliga personer till mig som flugor! De personer jag träffat sedan jag blev vuxen är så märkliga att jag nästan måste hitta på saker för att det ska bli trovärdigt. Jag håller på att skissa på en uppföljare men det jag skrivit hittills är så konstigt att jag inte vet alls vart det kan ta vägen.
När jag läste din bok så undrade jag ett tag om du var homosexuell, med skildringen av din starka känsla för din danska brevvän?
Ja, jag ville förmedla den härliga känslan man har som barn när man tycker väldigt mycket om någon utan att det har med sex att göra. Just det att man tycker om personer på ett väldigt ärligt sätt när man är liten.
Oroar du dig fortfarande lika mycket över saker och ting?
Jag fick ju ofta som barn höra att jag tänkte för mycket. Och eftersom
man inte har så mycket erfarenheter när man är liten så blir slutsatserna
ibland helt åt skogen, hur mycket man än tänker. Min oro kom nog mycket
av att jag någonstans kände det här. Kände att jag, trots att jag tänkte
så det knakade, ändå kunde göra fullständigt galna grejer. Som liten var jag ett nyckelbarn och jag brukade tänka att ”om jag nu släpper ner min nyckel i den här brunnen så kommer det att innebära en massa problem. Jag kommer att klara av det men det kommer bli lite jobbigt.”
Nu, som vuxen, har jag mer koll på saker och ting och oroar mig inte lika
mycket. Inte på samma sätt i alla fall.
Har du utvecklat din grafologiska ådra?
Tyvärr! Den är endast mycket elementär. Men en sak har dröjt kvar från
min ungdomsfascination: jag stryker fortfarande alltid under mitt namn
när jag skriver det (och den som läst boken vet varför).
Hur har omgivningen sett på ditt bokskrivande?
De har varit väldigt positiva. Har trott mycket på mig. Mer än jag gjort
själv, vilket gjort mig orolig (jag oroar mig visst fortfarande).
Berätta om kontakten med förlaget, nappade de direkt?
Ja, Piratförlaget ringde i våras och jag blev förstås skitglad. De sa att
de tyckte boken var väldigt rolig och med värme, utan att vara det på
någons bekostnad. Och då kändes det så himla rätt att de skulle ge ut
den. De hade fattat vad jag ville förmedla.
Recension: Gränslös kärlek
24 Jun 2010 Kommentera
i Recensioner Etiketter:debut, debutroman, författare, Gränslös kärlek, Sofie Bager-Charleson
av: Sofie Bager-Charleson
Gränslös kärlek handlar om Paul som kommer till Sverige som adoptivbarn och har otäcka upplevelser med sig i bagaget. Paret som adopterar honom har en romantisk bild av hur de ska hämta sin nye son och hur lyckliga de ska bli. Det blir dock inte riktigt som de tänkt sig. Barnets och adoptivföräldrarnas diametralt olika världar krockar med en smäll och adoptivmoderns önskan att nå fram till Paul lyckas inte, inte ens som vuxna kan de tala med varandra. Parallellt får man följa dåtid och nutid, både ur föräldrarnas och ur Pauls perspektiv. Som tonåring träffar Paul under en tid en flicka som blir gravid och när Paul i nutid möter sin vuxna dotter vet han inte hur han ska bete sig. Mötet blir dock en början till något nytt.
Jag tycker titeln på boken speglar mycket av innehållet, en svensk mors kärlek till sin svårhanterliga adoptivson, nyfunnen kärlek till ett vuxet barn, kärlek över nationsgränser och förbjuden, pervers ”kärlek”, manifesterad i incest. Det är en obehaglig historia, en grym och skrämmande barndomsskildring, som går över i en krock då det stackars barnet möter en värld han inte vet hur han ska hantera, med sina erfarenheter gör han andra människor illa, kanske för att bearbeta, kanske för att han tror det är så man beter sig. Men mot slutet av boken är det en ljus skildring, ett hopp om att människor ändå kan förändra sig trots att det har gått så fel från början.
Författaren till boken är psykoterapeut till yrket och det märks att hon har erfarenhet från att jobba med sådana här fall som beskrivs i boken. Det är mycket trovärdigt skildrat och hennes språk är lätt och flytande. En sak som är befriande med boken är att det inte är en historia som handlar om onda eller goda människor, snarare om onda och goda handlingar och valet vi har att välja rätt.
Recension: Isleken
20 Jun 2010 Kommentera
i Recensioner Etiketter:Christian Peters, debut, Isleken, opera, roman
av: Christian Peters
Isleken är en grym saga med verklighetsbakgrund, den utspelar sig i Ryssland på 1700-talet och handlar om några karaktärers upplevelser under några kalla vinterdagar- och nätter. Den maktfullkomliga tsarinnan Anna Ivanovna dribblar med sina undersåtar som marionetter, men under allt finns en längtan att bli älskad. När hon nu inte blir det och hennes klumpiga försök att visa undersåten Golitsyn sin kärlek, säger han sig hellre vara med den fula och gamla puckelryggiga tjänarinnan Olga. Detta gör tsarinnan så ursinnig att hon låter bygga ett högt istorn där hon spärrar in Golitsyn och Olga nakna med bara varandra och isen till sällskap.
Det här är uppenbarligen en av de mer ovanliga romaner jag läst och som baksidan antyder gränsar den till både opera och kammarspel. Som opera skulle den vara mäktig och hisnande, som roman är den bra men inte till sin fulla rätt som den skulle bli om man gjort en dramatisering av den.
Christian Peters debuterar som romanförfattare, men är ingen rookie, han har både litteraturhistoriska faktaböcker och produktion av dokumentärfilmer med sig i bagaget. Man får hoppas att någon tar till sig denna story och gör något mer med den, för det är verkligen en kittlande berättelse.
Krönika: Äckelförtjusning
18 Jun 2010 Kommentera
i Krönikor Etiketter:Charlotte Roche, provokation, sex, tysk författare, Våtmarker
Köpte boken ”Våtmarker” av den tyska författarinnan Charlotte Roche häromdagen. Någonstans i mitt undermedvetna visste jag att jag läst om den och att den handlade om kvinnlig sexualitet och att den var väldigt skruvad. Det var den skruvade delen som gjorde att jag lockades av boken och baksidan som beskrev handlingen lät rätt äcklig med hemorrojder och analfissurer och allt vad det kan heta. Man tycker att man av en sådan beskrivning äcklat borde ställa ifrån sig boken på hyllan och mumla något om att ”nu för tiden kan man visst skriva vad som helst”. Men nyfikenheten gjorde att jag tog med mig boken till kassan, tillsammans med tre andra intressanta pocketböcker, bland annat ”Stolthet och fördom och zombier”, vilken också lockade med sin skruvade titel och framsida.
Ibland brukar jag läsa böcker samtidigt som jag käkar frukost eller så köper jag en godispåse och trycker i mig samtidigt som jag läser. Denna gång valde jag dock att inte äta något alls, vilket var ett bra val. Boken börjar med en förklaring till varför huvudpersonen Helen ligger på sjukhus, nämligen därför att hon har skurit sig själv vid rakning av ändtarmsområdet, att det av naturliga förklaringar har blivit infekterat och att de måste skära bort en del av området. Det börjar alltså på det äckligaste vis det kan. Min sambo skrattar åt mina äcklade utrop och miner och undrar om jag ”inte ska lägga ifrån mig boken och läsa något annat.” Tilläggas kan att jag dagen innan läst en läkarbok från 1700-talet som research för en roman jag påbörjat och äcklats av diverse beskrivningar av dåtida sjukdomar och hur man enklast botade dem. Jag fick då tygla min impuls att läsa högt för min sambo som inte ens tål att höra talas om siamesiska tvillingar.
Hursomhelst. I boken kastas man från den ena otäckheten till den andra. Det är ungefär som när man tittar på skräckfilm och blundar för att det är alldeles för läskigt. Jag vill blunda flera gånger men tvingar mig själv att fortsätta läsa. Det är bara ett avsnitt jag inte klarar av att läsa i sin helhet. Det handlar om när Helen beskriver sin fascination för att klämma finnar och eftersom det är bland det äckligaste jag vet så blundar jag faktiskt när det börjar närma sig orden att hon äter… ja, ni vet, jag vill inte ens skriva ut det.
Jag plågar mig igenom boken samtidigt som jag fascineras av det jag läser, ju äckligare och groteskare, desto mer fascinerande. Och det är här jag börjar undra för mig själv vad det är som gör att jag fascineras av alla äckliga beskrivningar av blod, flytningar, bajs, kiss, könsorgan och allt annat hon lyckas hitta på. Läste en intervju med författarinnan och där säger hon att hon själv fascineras av dessa saker och att det var huvudsyftet till att hon ville skriva boken. På samma sätt läser jag med skräckblandad förtjusning beskrivningar av sinnessjukhus under 1700-talet där patienterna kedjades fast, bodde under marken och behandlades som djur. Eller när läkarna, innan man upptäckte att det fanns bakterier, struntade i att tvätta sig mellan obduktioner och barnsängar och därmed skapade barnsängsfebern. Ju hemskare och värre desto mer fascinerande.
Att jämföra denna fascination med skräckfilmer är nog relevant och ju mer sådana filmer man ser desto mer härdad blir man. Samma sak med boken ”Våtmarker”, hädanefter kommer jag nog inte tycka att det är så äckligt att gå på en offentlig toalett när jag har läst om bra mycket värre saker än att bara sitta på toaletten…
Intervju: Nene Ormes
18 Jun 2010 2 kommentarer
i Intervjuer Etiketter:debut, debutroman, Nene Ormes, Udda verklighet
Jag läste om Nene Ormes på Debutantbloggen och när hon skrev om sin bok som hon för till den ovanliga genren urban fantasy kunde jag knappt bärga mig till boken kommit i handeln. Nu när boken kommit ut och Nene haft sin lyckade debutfest blev jag sugen på att ställa några frågor till henne.
Först av allt är jag väldigt nyfiken på ditt namn, vill du berätta om det?
Verkligen ett namn man lägger märke till!
Mitt namn? Tack för komplimangen! Jag har kallats Nene sen jag var 14, mina yngsta bröder hade svårt att säga Agneta som var mitt tilltalsnamn och döpte sonika om mig. Det fastnade och jag bytte när jag blev myndig. Efternamnet kom med äktenskapet.
Hur gammal är du?
Jag fyller 35 den tredje november i år.
Hur länge har du skrivit fiktion på ”allvar”? Har du skrivit filmmanus eller andra typer av manus förutom romaner/noveller?
Jag har inte brukat allvar med mitt skrivande i mer än fyra år. När jag började på Författarskolan vid Lunds universitet så tog jag skrivandet på allvar. Innan dess var det för nöjes skull och jag drev inget längre än noveller till sitt slut. Allt rann ut i sanden efter de första 20-30 sidorna.
Andra format än romanen är lockande, jag gillar att se vad som går att göra inom fasta ramar, så förra julen skrev jag en julkalender för vuxna som jag la ut på nätet, en dag i taget. Det var så fasligt roligt att jag planerar en till för detta året. Men annars har det inte blivit annat än romaner, noveller och barnsagor.
Ligger den kvar ute på nätet?
Nej, jag tog ner den efter ett par månader. Den var skriven för stunden och som en present till alla som hittade den. Om jag skulle ha den liggande mer permanent så skulle jag nog vilja redigera och pyssla mer med texten.
Skriver du inom andra genrer också?
Andra än urban fantasy? Jo, andra subgenres till science fiction/fantasy eller skräck blir det, men ingen mainstream och inga deckare. Jag är helt enkelt inte lockad om det inte är något extra med.
Vad är extra för dig? Vet du från början vad det är eller dyker det upp märkliga saker under tiden du skriver?
Extra är zombier, tentakler, monster, spöken, hamnskiftare, ja egentligen allt som räknas som övernaturligt eller overkligt. Det händer att det dyker upp saker under tiden, och att förmågor utvecklas eller att varelser materialiseras i texten. Ibland får jag klippa ut dem och spara dem till senare och ibland får de vara med. Men jag gillar historiska romaner också. Eller framtidsskildringar, dystopiska, postapokalyptiska och utopiska. Det jag jagar är en känsla av förundran tror jag, och den får jag inte av vanlig mainstreamlitteratur.
Var och hur skriver du helst? Och när på dygnet?
Jag skriver helst på morgonen, antingen hemma och då helst uppkrupen i sängen med datorn i knäet, eller på ett morgonöppet café på väg till mitt arbete.
Vad jobbar du med annars?
Jag jobbar i Science Fiction Bokhandeln i Malmö som butiksbiträde. Det är troligen världens bästa bokhandel och världens bästa jobb!
Hur kom du på idén att skriva en urban fantasy? Hur kommer det sig att du gillar fantasy?
Jag gillar att berätta sagor och urban fantasy är en förlängning av folksagorna. Nu bor folk i städer istället för i bondesamhällen i närheten av skogen, men vår längtan efter berättelser om det underliga i vår vardag finns kvar ändå. Sen är Malmö en så spännande plats att berätta om att det gav sig självt.
Fantasy, precis som science fiction och deras subgenrer lämpar sig väl till att ställa historier på sin spets. Det behöver inte vara trovärdigt för Sverige 2010, men det måste vara trovärdigt för den miljön man skapat och följa konsekvenslagar, annars blir det dålig sf/f. Det är lockande att få bygga sin egen värld och låta karaktärerna ta konsekvenserna av sina beslut fullt ut. Jag gillar möjligheten att berätta episka historier skildrade i det lilla formatet och jag gillar att läsa episka historier.
Hur är du när du skriver? Glad, fokuserad, uppslukad…
När jag skriver är jag helt uppslukad av texten. Jag kan sitta och titta tomt ut i luften medan fingrarna knattrar på tangentbordet. Om jag blir störd har det hänt att jag svarar på frågor och nickar men jag har egentligen ingen aning om vad som sägs, det tar ett tag innan jag släpper texten i huvudet även om jag slutat skriva.
Läste en artikel idag om att det skiljer på olika författare vilken hjärnhalva som styr när de skriver, hur är det för dig? Är du systematisk och planerar in i minsta detalj innan eller skapar du plotten medan du skriver?
Jag brukar ha en generell plan för var historien är på väg, men om jag planerar i detalj så tappar jag intresset, då känns det som om jag är klar.
Var hittar du inspiration?
Malmö är generös med sina inspirerande miljöer och sin spännande historia, så där finns mycket att ta av. Men annars är det rader ur böcker, saker folk säger på stan när man bara passerar och får ett brottstycke av en dialog, en strof ur en låt, en bild i en tidning, en scen i en film. Vadsomhelst kan bli fröet till nästa sak jag skriver.
Intervju med Mattias Ronge
16 Maj 2010 Kommentera
i Intervjuer Etiketter:Mattias Ronge, Tittaren
- Bilden lånad från Ordfront förlag
När jag kontaktar Mattias för en intervju befinner han sig på Kanarieöarna tillsammans med sin familj. De är strandsatta efter vulknautbrottet på Island.
Berätta om hur du fick idén till boken!
När jag kom tillbaka från en nio månaders pappaledighet i Buenos Aires tyckte jag att allt gick väldigt fort. Plötsligt blev jag väldigt stressad, till och med av småsaker. Den nya känslan av otillräcklighet gav inspiration till boken.
Hur mycket av dig själv skildrar du?
Det finns så klart mycket av mig i romanen, men Marcus Tirén är i behov av sluten, professionell vård. Det är förhoppningsvis inte jag.
Du skildrar en man som går in i väggen, eller snarare som Marcus i boken uttrycker det, väggen ligger i spillror långt bakom honom. Tror du att det finns en skillnad i hur män respektive kvinnor bryter ihop?
Jag tror att känslan av att man inte kan leva upp till sina egna och omvärldens förväntningar kan vara en viktig anledning till att någon bryter ihop. Förväntningarna är nog oftast högre på kvinnor inte minst hos dem själva. Män, tror jag, löper större risk att drabbas för en tyst utbrändhet, nästan som att vara inbränd istället för utbränd, eftersom många inte klarar att uppfattas som svaga och har svårt att prata om känslor. Kanske är detta på väg att vändas, eftersom många böcker just nu handlar om utsatta män.
Hur lång tid tog det dig att skriva romanen?
Boken kanske tog ett år att skriva, om man räknar in hela processen.
Behövdes någon research?
Den mesta researchen i boken kretsade kring mig, att jag vände och vred på egna känslor och förstorade dessa, satte dem i nya sammanhang och allmänt grottade ner mig i mörka skrymslen som jag upptäckte att det fanns rätt gott om
Hur gick det till när du blev antagen?
Jag hade kontakt med ett par-tre större förlag och Ordfront var mest intresserade. När jag träffade förlagschefen Pelle Andersson fick jag ett stort förtroende för honom. Jag är glad över att det blev Ordfront, eftersom det känns som en kvalitetsstämpel, som att få ett godkännande redan innan recensionerna.
Hur mycket har boken sålt?
Den har sålt okej. Tittaren var under en period Sveriges fjärde mest recenserade roman, vilket var väldigt oväntat. Men tyvärr är den inte också Sveriges fjärde mest sålda roman.
Är du nöjd med resultatet?
Jag är väldigt nöjd över recensionerna, både att så många recenserade och att de allra flesta recensenter tyckte om den. Det är klart att jag också skulle vilja sälja lika många böcker som Dan Brown, men det får bli nästa roman.
Kan du säga något om en eventuell uppföljare?
Jag skriver en ny bok som kretsar kring girighet. Jag fortsätter alltså att utforska mina egna dåliga sidor, och för varje dålig sida som jag skriver om verkar det som att jag utvecklar två nya. Den nya boken kommer ut hösten 2011.
Recension: Löparen
16 Maj 2010 Kommentera
i Recensioner Etiketter:Löparen, Palmemordet, polisroman, Pontus Wikner
Löparen
av: Pontus Wikner
Löparen är en polisroman i högt tempo. Berättelsen utgår inte från ett mord, som annars är alltför vanligt, utan man får följa ett värdedepårån både från polishåll och från rånarnas synvinkel. Pengar i Sverige AB, Riksbankens helägda dotterbolag, med dåliga säkerhetsrutiner rånas på 80 miljoner av tre rånare som hävdar att de är från media för att ta bilder av pengar. Jakten på rånarna leder polisen, med huvudpersonen Gibson i täten, till skogen i Gårdskär, en liten by någonstans mellan Gävle och Uppsala. Området spärras av, rånarna gömmer sig i den kalla natten och ett gäng unga militärer blir också inblandade i sökandet. Något går fel och oskyldiga personer blir skjutna. Gibson misstänker även att rånet är planerat inifrån och att någon hos polisen kan vara inblandad.
Genom berättelsen får man en intressant inblick i polisens arbete och det svenska samhället målas upp som en något korrupt värld, alltifrån polisens agerande, myndigheters fiffel och även asylsökande bidragsfuskare får sig en släng, vilket ligger precis på gränsen till vad som är politiskt korrekt. Man får intrycket att boken är skriven av en polis som varit med om alltför mycket oegentligheter och på något vis vill visa upp denna mörka del av samhället. Det blir att man funderar en del över hur mycket som är fiktivt och hur mycket som är hämtat från verkligheten.
Boken är spännande och välskriven, även om en del slarvfel hejdar flödet. En del av historien känns dock slarvigt berättad, en tjej dyker upp som huvudpersonens blivande flickvän, men deras förhållande får inget utrymme alls i berättelsen, vilket gör att det blir väldigt märkligt när de flyttar ihop på en gång för att han bor i ett garage, hon meddelar per telefon att hon tycker om honom och i slutet är de plötsligt ett riktigt par utan att man har fått se dem tillsammans mer än en enda gång. För trovärdighetens skull hade deras förhållande behövt gestaltas mer, eller inte funnits med alls. Nu känns det bara som att hon är ditslängd för att det ”ska” finnas kärlek med i historien.
Själva storyn kring rånet och vem/vilka som ligger bakom är bra och intressant, men man blir aldrig riktigt förvånad eller överraskad. Vissa saker hade tjänat på att döljas mer för en mer överraskande effekt. Referenserna till Palmemordet, vilket även bokens titel syftar på, förstod jag heller aldrig riktigt meningen med.
Intervju med Liz Wennberg
04 Maj 2010 Kommentera
i Intervjuer Etiketter:barnbok, debut, debutroman, diktsamling, I ett grovt rep, Liz Wennberg, Punkpapporna, Styx, Vombat
Bilden lånad från Debutantbloggen
Liz Wennberg debuterar i höst med barnboken Punkpapporna (arbetsnamn) och med diktsamlingen ”I ett grovt rep”. Hon har skrivit i många år utan att bli antagen, den första refuseringen fick hon redan 1998.
”Jag hade nästan gett upp. Men i början av januari i år kom det ett mejl en lördag från Vombat, de ville ge ut min barnbok. På måndagen ringde de till mig och allt blev klart. Sen blev det mars och Styx antog mitt poesimanus. Overkligt. Plötsligt händer det.”
Skriver du romaner också?
”Ja, det gör jag. Jag började med barnböcker och gick sedan över till romaner för att det var enklare att skriva för vuxna. Jag har hittills skrivit tre stycken. Att skriva för barn blir en helt annan utmaning. I romaner kan jag använda hela mitt språk, i barnböcker måste jag tänka till lite mera.”
Vad handlar dina vuxenromaner om?
”En salig blandning. Men huvudpersonerna i samtliga är onödigt lika varandra och så har jag skrivit romanerna i jag-form och nutid. Jag borde skjutas bara för det.”
Varför då?
”Jag har svurit tusentals gånger då jag bearbetat manusen i den formen. Det hade helt klart varit lättare att skriva ur ett annat perspektiv. Kanske det är därför jag aldrig blivit antagen med dessa manus, jag har klantat mig.”
Var hämtar du inspiration och idéer ifrån?
”Jag har aldrig en idé då jag börjar skriva. Det är både på gott och ont. Den första rad jag skriver blir en hel bok. Har inget persongalleri och ingen handling. Det är jättespännande att se vad som växer fram. Fördelen med att ha en hjärna som klarar av att på förhand ha en berättelse i stora drag är att du kan väva på ett annat sätt. Du sätter upp stolpar och utvecklar personerna, kanske använder post-it lappar på väggen. Jag ska testa det nästa gång, om min hjärna klarar det.”
Oj! Är det inte lätt att storyn flummar iväg om man inte har tänkt ut vad som ska hända på förhand?
”Jag flummar nog ganska mycket rakt igenom. Det är samma sak de få gånger jag läser böcker. Jag läser flera samtidigt. Tror jag har ett kopplingsfel någonstans. Jag har ett minne av att då jag började skriva Punkpapporna flashade det förbi i skallen att jag ska skriva om två pappor. Mer än så hände inte. Resten kom då jag började skriva. Det kan också vara så att jag har smala referenser. Jag menar, jag har inte läst särskilt mycket och det kanske gör att jag inte tänker i de banorna som många andra författare tycks göra. Folk läser fruktansvärt mycket böcker. Vad roligt det måste vara. Men jag övar på att läsa.”
Jag läste i intervjun som tidningen Norrländska socialdemokraten gjort att du gillar att tänja på gränserna. Din barnbok handlar om två pappor som lever tillsammans och din diktsamling om en kvinna som misshandlas av sin man. Var går din gräns?
”Ja, men det är ju jättespännande att se hur långt man kan gå! Jag läste UKON’s (Ulf Karl Olof Nilsson, min anm) ”Synopsis” ganska nyligen. Det var en upplevelse. Det är i poesin jag tänjer lite, och egentligen kanske jag inte tänjer särskilt mycket. Jag skulle aldrig skriva om övergrepp på barn eller liknande, utan jag håller mig mer kring pistoler, döden och diverse eländiga saker. Ofta med vändningar i slutet, till fördel för stackaren i dikten. Jag har märkt att många tror att poesi är ganska svävande. Mina dikter är pang på. Få saker lämnas åt slumpen. Du får en rå historia rakt i ansiktet på några få rader. I min poesi finns inga svajande björkar på grönklädda marker.”
Det låter befriande! Berätta lite om hur du jobbar!
”Jag har en skrivdator där ingenting annat än mina manus finns. Den datorn får bara jag röra, det är knappt att någon får se på den. Jag är livrädd att den ska braka ihop av något spel eller virus.
Ganska ofta skriver jag poesi för hand innan jag skriver in det på datorn. De gångerna jag skriver för hand är det för att jag sett ett ord eller hört någonting som jag snabbt måste få på papper. Block och penna bredvid sängen är ett måste.”
Var, förutom då i sängen, skriver du?
”Jag har en arbetsplats hemma. Den är min lilla borg och jag tål inte att någon hänger över mig då jag skriver men jag har inga problem att koncentrera mig fast det är ljud runt omkring. Jag har aldrig testat att skriva utanför hemmet, tveksamt om jag skulle klara av det.”
Skriver du som mest när du är glad eller nedstämd?
”Både och, det beror på. Det går att spy ut mycket bra saker om man är lite irriterad. Men jag blir lugn då jag skriver. Har jag inte skrivit på några dagar är jag en smula svår att leva med. Jag blir fruktansvärt rastlös. Men jag hinner ofta bli skitglad innan jag skriver eftersom jag vet att jag ska skriva.”
Har du något budskap i dina texter?
”Faktiskt. I början tänkte jag inte på att jag hade massor med budskap i mina berättelser, men så var det visst. Jag har fått frågan om poesin är självbiografisk och det är den absolut inte. Då jag började skriva dikterna så rann det bara ut en massa elände, jag kan inte förstå varför, men jag har nog aldrig haft så roligt som då jag skrev diktsamlingen. I romanerna leker jag mycket med fördomar. I en av dem får en tjej ihop det med en mc-kille som är världens goaste medan hennes före detta ”svärmorsdröm” höll på att slå ihjäl henne. Det är nog mycket ”insidan som räknas” som jag försöker få fram.”
Hur mycket av skrivandet tror du är undermedvetet respektive medvetet?
”Jag tror att jag personligen börjar med att skriva undermedvetet för att sedan övergå till ett medvetet skrivande. Jag är så onödigt krånglig som person.”
Till sist, skulle du vilja jobba som författare på heltid?
Ja, gärna, tänker jag helt spontant… men jag undrar om jag inte är mer kreativ med pistolen mot tinningen. Alltså ett heltidsjobb och så får jag piskas fram till färdigt manus. Fast jag skulle inte säga nej till författarpenning eller massor med sålda böcker som höll mig flytande.
Recension: Jag är wanted
03 Maj 2010 Kommentera
i Recensioner Etiketter:David Larsson, Jag är wanted, kriminalitet, värdetransportrån, Wahlström & Widstrand
av: alias David Larsson
I denna bok får vi kliva rakt in i huvudpersonens och författarens liv och hjärna. Utan omsvep berättar han om sin kriminella bana på ett ganska underhållande sätt, från ungdomsbrottsling med slagsmål och småbrott, till rutinerad värdetransportrånare till kreativ ekobrottsling. Man får även möta hans nuvarande flickvän i Thailand där han befinner sig eftersom han är efterlyst i Sverige och hans son Jack, som tålmodigt väntar på att pappa ska komma hem. Han spenderar en tid på öppen anstalt i Sundsvall, håller sig gömd i en lägenhet efter ett grovt rån, umgås med sina vänner och spenderar pengar utan att tänka. Mot slutet startar han en bygg- och rivfirma som går bra och som expanderar hela tiden och det ser ett tag ut som att det ska gå hyfsat bra för honom, men något händer som gör att hans planer går i stöpet.
Mellan raderna utmålas en driven och smart person med många vänner och kontakter och en förmåga att bli populär i alla sammanhang, allt från barn, psykopater, poliser, byggjobbare till tjejer och familj. Men man anar också en rastlös själ som har svårt att sitta stilla, som vill ha utmaningar, spänning, action. Det verkar egentligen inte vara själva pengarna i sig som är intressanta, för när han väl har dem försöker han hitta nya sätt att få dem att växa eller investera dem i större rån. Det som lockar verkar istället vara just spänningen och kickarna han får av det liv han lever.
Vissa partier i boken är dock rentav skrattretande, huvudpersonen och hans kumpaner är som komiska figurer i en svart komedi som dabbar sig, klär sig i tomtemask och stundtals sitter jag och tänker att de är som små pojkar som leker krig. De skapar denna värld själva och alla i den är lika goda kålsupare allihopa. De pressar varandra på pengar, hotar varandra och blåser varandra stup i kvarten. Jag har svårt att ta deras värld på allvar, gränsen mellan tuffhet och töntighet kan vara väldigt fin. Har även svårt att sympatisera med huvudpersonen och köper inte att hans son spelar så pass stor roll för honom, i så fall hade han för länge sedan kunnat ordna upp sitt liv.
Men ändå är det en väldigt välskriven roman, inte en död sekund och det är en trovärdig story. Författaren har lyckats skapa en spännande berättelse och skapar förståelse för vad det är som driver en person att begå dessa brott. Vi får möta en person som lyckas med det mesta han tar sig för, även som författare.
Senaste kommentarer